Processen

Vi vet hur det känns: vardagens kafkamomentet; när man sitter i en oändlig telefonkö och blir bortkopplad precis den sekund man kommer fram och utan tillstymmelse till förklaring ombeds ringa upp igen; eller när man efter månaders krånglande får hem den där nya tekniska grunkan och den visar sig vara trasig och att man dessutom blir ersättningsskyldig för slarvigt handhavande. Har du nånsin försökt överklaga en parkeringsbot? Sånt. Modernitetens deprimerande erfarenhet och skyddslösheten inför strukturer större, mäktigare och mer omfattande än vad du nånsin kunnat föreställa dig Processen, postumt utgiven 1925 av Frans Kafkas nära vän Max Brod, satte med precision fingret mot den moderna surrealistiska erfarenheten och blev ett levande manifest för nutidsmänniskans alienation i en komplex verklighet. Josef K. vaknar upp en morgon och finner sig häktad utan att kunna ta reda på varken orsak eller vilket brott han anklagas för, varpå en vindlande väg genom domstolarnas labyrinter och advokaternas tjänsterum vidtar. Romanen brukar läsas som en symbolisk beskrivning av individens rättslöshet inför staten, möjligen en projicering av Kafkas skuldkänslor inför den strikt borgerliga värld han fostrats in i och definitivt en allegori över hur livets ogreppbarhet. Vilket leder till den sorts utsatthet som i sitt första stadium får offret att identifiera sig med sin plågoande, och tillslut får honom att hälsa utslocknandet – döden – som en befriare. Låter det tråkigt? Det är det inte. Så svaret på T-shirtpåståendet ”Kafka hade det inte heller så roligt” är nog – jo, det hade han, i alla fall när han skrev…