Andningsgunga

Jag satte mig vid bordet och väntade på att det skulle bli midnatt. Och det blev midnatt men patrullen var försenad. Tre timmar måste jag vänta. Det var knappt att jag stod ut. Så var de där. Min mor höll fram rocken med sammetslinningen till mig, jag kröp in i den. Hon grät. Jag tog på mig de gröna vantarna. Ute i farstun, precis där gasmätaren sitter, sade min mormor: JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA.

Denna mening bevarade jag inte avsiktligt i mitt huvud. Jag tog med den till lägret utan att veta om det. Jag hade ingen aning om att den följde med mig. Men en sådan mening lever sitt eget liv. Den arbetade inom mig mer än alla de böcker som jag tagit med mig. JAG VET ATT DU KOMMER TILLBAKA. Den blev medbrottsling till hjärtskyffeln och motståndare till hungerängeln. Eftersom jag har kommit tillbaka kan jag säga det. En sådan mening håller en vid liv.

Rumänien mot slutet av andra världskriget. Landets tyskspråkiga minoritet lever i skräck. "Klockan var tre på natten till den 15 januari 1945 när patrullen kom och hämtade mig. Kylan tilltog, det var -15 grader." Så börjar den unge huvudpersonen i Andningsgunga sin berättelse. Fem år som han inte vet någonting om ligger framför honom. Fem år från vilka han kommer att återvända som en annan människa.

Herta Müllers Andningsgunga är en tilldragelse. I en överväldigande, poetisk roman berättar hon om en ung man från Transsylvanien och hans öde i ryskt fångläger. Efter Röda arméns inmarsch i Rumänien 1944 deporterades alla arbetsföra män och kvinnor i landets tyskspråkiga minoritet till arbetsläger i Sovjetunionen. Också Herta Müllers mor tillbringade fem år i läger, men det var en erfarenhet som hon efteråt vägrade att tala om med sin dotter.

När Herta Müller senare i livet mötte poeten Oskar Pastior, liksom hon tysk-rumänsk författare i exil, föddes tanken att de tillsammans skulle kunna berätta om denna närmast okända period i hemlandets historia. Pastior hade själv vistats i ett av Gulaglägren i Ukraina. 2004 reste han och Herta Müller dit för att samtala, minnas och samla vittnesmål från andra överlevande. När Pastior oväntat avled ett par år senare stod Herta Müller ensam kvar med sina anteckningar. Så småningom bestämde hon sig för att trots allt skriva lägerfångarnas glömda historia.

Genom en ungs mans individuella historia lyckas Herta Müller i oförglömliga bilder synliggöra ett hittills nästan okänt kapitel ur Europas förflutna.

2009, tjugo år efter murens fall, tilldelas den tysk-rumänska författaren Herta Müller Nobelpriset i litteratur, för att hon "med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hemlöshetens landskap."

"Ingen annan roman jag läst av Herta Müller har gjort ett så överväldigande intryck på mig som den här. Den är obeveklig i sin saklighet och formstränga konkretion men samtidigt så svindlande vacker att man också som läsare tappar andan. Må den översättas snart."

Steve Sem-Sandberg, Dagens Nyheter torsdagen 8 oktober 2009