Host of Rotting Flesh (Album)

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5

På sätt och vis är det lätt att tycka att dödsmetall är en sjukt tråkig genre. Vid en ytlig anblick är det svårt att hitta särskilt mycket variation mellan banden, eller ens mellan låtarna på en och samma platta. De få dödsband som gör något annorlunda har förlorade fans och glåpord från genrens purister att se fram emot. Men å andra sidan: sätter man igång en dödsmetallplatta, så är det ofta ganska skönt att rensa hjärnan med smutsigt, rått och kvalitativt mangel. Det är inte utmanande eller nyskapande, men det är skönt!

Kanske är det därför Daemonicus på sin debutplatta rattat in en enkel, rå ljudbild med kort och gott klassisk dödsmetall, så som den lät redan i begynnelsen. Här finns inget originellt att hämta, här finns inga höga pretentioner och ingen av låtarna kommer att rita om dödsmetallens kartor. Däremot besitter de 10 låtarna potential att återkomma till stereon lika ofta som klassisk döds á la Entombed, Dismember och Morbid Angel.

Just de två förstnämnda banden är en tydlig influens för Daemonicus, som överhuvudtaget tycks värdera svensk dödsmetall anno 1990 väldigt högt. Det är den genomgående stilen de tagit vara på, och även om det thrashar ibland, likaså visar upp influenser från andra sidan atlanten emellanåt, så är det mest av allt kärt dödsmetallisk patriotism Daemonicus sysslar med.

Skivan rekommenderas absolut för er dödsmetallare där ute, men om du tidigare bekantat dig med genren och med avsmak avfärdat den, så är inte heller Daemonicus något för dig. Vi andra däremot ser fram emot framtida plattor från norrlänningarna.

» Blev du hjälpt av denna recension?

+1 poäng