En diger bok på 524 sidor kan få vem som helst att tveka inför att ens öppna den. Gunilla Brattberg har tidigare gett ut många böcker, men detta är tveklöst hennes storverk, hennes opus magnum. Mycket i ”Manual till människan” byg-ger på sådana manuskript som Gunilla tidigare publicerat. Här har hon här lyckats göra en helhet av de tidigare och dessutom åstadkommit något som är större än summan av de enskilda delarna.

Det är stort nog av en författare att klara detta, men hur går det då för lä-saren? Jo tack, det går riktigt bra. Och det av två helt olika skäl. Det ena hand-lar om att Gunilla väljer att illustrera det hon vill säga inte bara med vassa teckningar utan också med autentiska citat. Dessa är många, ibland också långa, och de är alla hämtade från utsatta människor som Gunilla varit mentor och lärare för i det hon benämner ”livets universitet”.

Människor som varit med om att deras liv kantrat, människor som hamnat i undantagstillstånd, får inte sällan en större klarsyn och en naknare formule-ringskonst än andra. Citaten gör att man som läsare både känner nerven och inte kan låta bli att ta till sig tydligheten trots att man själv i stunden kanske inte befinner sig i något utsatt läge. Boken har garanterat mycket att säga dem som gått in i den så kallade väggen eller dras med långvarig värk och smärta. Den kan också fungera som igenkännare och vägvisare för närstående och för alla dem som i sina olika professioner möter människor som tappat fotfästet. Och den har något att tillföra även den som närmar sig boken utan att vare sig själv vara särskilt utsatt eller höra till gruppen närstående eller professionen. Detta av den enkla anledningen att vi alla är människor och som sådana upple-ver dessa många utmaningar och möten som tillsammans är det som utgör livet.

Det andra skälet till att boken är både läsbar och läsvärd är dess genomar-betade strukturer. På samtliga nivåer: meta-, mega-, mellan- och lågnivå. Gu-nilla ser till att man aldrig tappar taget. Det vore annars bara alltför lätt ef-tersom tanken fladdrar iväg utifrån de egna associationer, minnen och känslor som texten väcker.

Hade man bara fått alla dessa strukturer på alla dessa olika nivåer, hade man möjligen kunnat greppa att de är spikklara. Men samtidigt är de så snustorra att de flesta läsare skulle haft svårt att känna igen sig i att det är dessa sammanhang som bygger upp den levda vardagen. Hade man å andra sidan bara fått citaten, hade det visserligen blivit en synnerligen levande bok men den hade ändå knappast gått att läsa – man hade bågnat inför alla bekän-nelser, djupgående kränkningar, barndomstrauman och familje- och arbets-platskonflikter som inflätade i varandra och inte sällan kombinerade med ren otur har gjort livet på gränsen till omöjligt att leva för de berörda.

Det är alltså just kombinationen som är på gränsen till oslagbar. Men den krä-ver sitt utrymme – det går inte att kondensera ner Gunillas budskap och sam-manfatta det på en sida. Om jag ändå avslutningsvis skulle välja ut ett som för mig lyser starkare än alla andra blir det: ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, ska ni också göra mot er själv”. Som travestering av Bergspredikans ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, ska ni också göra mot dem” ver-kar formuleringen i förstone både egotrippad, egoistisk och egocentrisk. Men är det verkligen så? Du vill ju att andra ska se dig – då ska du förstås också se dem. Men vad händer om du missar att också se dig själv? Du vill att andra ska ta hänsyn till dig – då ska du förstås också ta hänsyn till dem. Men vad händer om du missar att också ta hänsyn till dig själv?

Det är tankar av den typen som Gunillas bok väcker. Och de kan behöva sina 524 sidor för att slå rot så att de kan klara sig i konkurrensen med alla dina re-dan etablerade tankemönster, medvetna och omedvetna.

Dalby i juni 2016

Bodil Jönsson< professor emerita, lunds universitet professor="" emerita,="" lunds="">