Yael, Avishag och Lea växer upp tillsammans i en dammig israelisk by vid den libanesiska gränsen. De går sista året på gymnasiet och försöker lindra den känsla av leda som är typisk för tonårstiden. Efter examen blir de inkallade till armén för militärtjänstgöring. Yael utbildar skyttar. Avishag arbetar som gränsvakt. Lea är militärpolis och föreställer sig historierna bakom de ansikten som passerar genom vägposteringen dag efter dag. De unga kvinnorna drillas hårt och förbereds på ett ögonblick som kanske aldrig kommer. De lever mitt i den konflikt som vi ständigt hör talas om, men sällan fått uppleva så intimt som här. Shani Boianjiu har skapat en oförglömligt intensiv värld, där våldet är granne med kärleken. Det är roligt, absurt och hjärtskärande, berättat med en helt egen röst.
En mörk, fascinerande inblick i mentaliteten hos Israels ungdomsgeneration. Det eviga folket är inte rädda visar att en briljant författare har äntrat scenen.
WALL STREET JOURNAL
[Boianjius] röst är distinkt. Den är självsäker, rå, rolig precis som hennes unga kvinnor.
THE NEW YORK TIMES
Boianjius glödande debut tar avstamp i författarens egna erfarenheter för att skildra det absurda i livet och kärleken, när man befinner sig på våldets brant.
VOGUE
Boianjius skildring av dessa unga kvinnors psyken är fascinerande Texten ter sig ömsom som en mardröm, ömsom som en dröm, och just det feberlika vacklandet är det som ger prosan en sådan kraft.
THE ECONOMIST
Shani Boianjiu har hittat ett sätt att exponera effekterna av krig och livet för unga israeler. Så hennes ämne är allvarligt, men om hennes bok låter tung, låt mig påpeka hur rolig hon är, hur avväpnande och full av liv den är. Även när hon skriver om döden, är Boianjiu mer levande än någon ung författare som jag har stött på på länge.
NICOLE KRAUSS