Blodläge

"Öland och Alvaret är som ett slags scen. Jag ville ha en långsamhet och en landsbygdskänsla, ödslighet. Ingen ser det som sker. Det finns inga vittnen när man tar livet av någon."

Genom kalkstenen vid den öländska kusten löper blodläget, ett mörkrött stråk som man förr sades vara förstenat blod från en strid mellan trollen inne i berget och älvorna på alvaret. Ovanför klippkanten vid det övergivna stenbrottet i byn Stenvik står nybyggda lyxvillor sida vid sida med stenhuggarnas små baracker. Vid påsk, när snön smält, får flera av husen nya invånare som flyttar in och måste lära sig att komma överens. Men grannsämjan fungerar inte alltid som det är tänkt och svartsjuka och misstänksamhet börjar gro bakom husväggarna. Den här våren kommer flera personers liv att förändras för alltid.

På andra sidan byvägen har den 83-årige skepparen Gerlof Davidsson flyttat tillbaka till sin lilla stuga för att se flyttfåglarna anlända och njuta av vårsolen, kanske för sista gången. Men friden störs när han återfinner sin döda fru Ellas dagböcker. Gerlof får ännu mer att fundera över när en förvirrad gammal man från fastlandet dyker upp på hans tomt och påstår att han är jagad, innan han ger sig av mot stenbrottet. Det korta mötet drar in Gerlof i en gåtfull historia där gamla synder verkar straffas av en okänd hämnare.

Blodläge är den tredje fristående spänningsromanen av Johan Theorin. Liksom föregångarna Skumtimmen och Nattfåk är det en berättelse om konflikter mellan gammalt och nytt, mellan öbor och fastlänningar, mellan traditioner och turism, och om hur nästan bortglömd folktro bryter in i det moderna samhället.

Johan Theorin är född 1963 och bosatt i Göteborg. Hans debutroman Skumtimmen blev en omedelbar kritiker- och läsarframgång och utnämndes 2007 till Årets bästa kriminalromandebut. Uppföljaren Nattfåk blev 2008 års bästa Nordiska deckare. Blodläge är den tredje boken i Johan Theorins planerade kvartett med Öland som spelplats.

Om Skumtimmen: "En fantastisk debut, oförglömlig och poetisk." The Guardian

Om Nattfåk: "Språket, rakt, enkelt, vackert,brukar inte vara det mest utmärkande för en spänningsroman. Det finns passager i den här boken som är något av det obehagligaste jag har läst." Svenska Dagbladet