Saknad : dikter ur sorgen

Dikter skrivna under sorgeåret efter min mans bortgång.

Stora snöflingor föll sakta på oss där vi stod på trottoaren en kall lördagseftermidag i januari. Sedan fick vi tre år och åtta månader tillsammans innan han somnade in. Han och jag var väldigt olika. Man säger att man träffar dem man behöver träffa vid olika tillfällen i livet. Han ställde krav på mig. Det var inte bara sol och en dans på rosor. Men han gav mig styrka. Styrka att stå bredvid honom under hans sjukdom.

En stor tomhet drabbade mig när han plötsligt var borta. Jag minns inte mycket av tiden efter, jag grät och skrev i olika forum. Jag visade sedan texterna, dikterna, för två präster: Asta och Mona samt för Cancerfonden. De hade samma budskap till mig; gör en liten bok. Boken säljs till förmån för Cancerfonden. För varje såld bok går 10 kronor till svensk cancerforskning. Många som läst den har lärt sig att bättre uppskatta de nära och kära som faktiskt finns vid deras sida idag.

Jag skrek också åt min man
när han levde

Han var också dum
elak och snål

Jag var tjurskallig
och slarvig
tyckte han

Han ställde krav
jag tyckte
var orimliga då

Men sedan
fanns det inte
så mycket
att bråka om

När han låg i sängen
förlamad till bröstet

med fem pumpar
smärtstillande morfin

Då var jag bara så glad
om han var vaken
och tog min hand

och han var glad att se mig