Out Of Our Heads (UK Version)(Remastered) (Album)

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5

Hösten 1965 var det dags för Stones tredje LP. Stones grundare Brian Jones hade klagat redan 1963 då Stones spelade soul-covers. Out Of Our Heads innehåller en hel del soul. Bandet hade hunnit med tre USA turnéringar. Denna LP är inspelad i USA. Stones satt mest kvar i att kopiera de svartas musik 1965. På denna LP finns fyra låtar skrivna av dom själva. Deras dåvarande manager Andrew Loog Oldham skrev baksides-texten till omslaget. Det sägs att han var påtänd så ingen kan förstå vad det egentligen står på de album han skrev på.
Keith Richards har påstått att de gick till skivaffärer då de var i USA och köpte soul-singlar som de kopierade och spelade in så snabbt som möjligt. Denna LP kan vara ett resultat av de inspelningarna för de flesta låtar är spartanska i sitt utförande. Poppen var simpel på den tiden och det var endast The Beatles som gav ut en riktigt överraskande LP samma år.
Managern Andrew Loog Oldham sägs ha varit förtjust i Phil Spectors verk. Oldham sägs ha lekt Spector på denna LP för man kan undra över ljudkvalitén ! Man kan fråga sig vad "moderna" människor säger om denna LP ? De som fastnar i Stones garn kan börja acceptera allt de gjort. I dag finns ett mörkertal som ej vill visa hur många som spisar till exempel sextiotalspoppen.

Höjdarlåtar på albumet är: "Mercy Mercy" som en del artister försökt spela sedan Don Covay gav ut originalet år 1964. Stones har gjort låten fetare och bredare med slagkraftiga gitarrer. Stones version tycks oslagbar.
Vidare så är Marvin Gayes låt: "Hitch Hike" nämnvärd och har en solig och positiv stämning i sitt kärleksbudskap.
Soulklassikern "That's How Strong my Love Is" sägs vara Mick Jaggers starkaste insats i deras soul-låtar. Jag tycker att den som säger så bör lyssna på Stones version av "If You Need Me" från år 1964. Den är oslagbar helt igenom men...
Sam Cooke blev skjuten 1964 och Stones kanske hyllar honom genom att lägga låten "Good Times" på Out Of Our Heads och de gör det fullgott och bra.
Låten "Gotta Get Away" avslutar sida ett på albumet. Stones skrev låten men gjorde aldrig om den; kanske inte ens live vilket jag tycker är konstigt för låten är totalt störtskön och har i alla fall aldrig lyckats slita ut mina öron. Den håller sig även den gott inom soulgenren.
Vänder man på vinylen så startar Stones med en Chuck Berry låt och det är nog den sista ur Stones Berry era. Berry eran kan sägas ha funnits hos dem mellan 1962 till 1965. "Talking About You" som låten heter är något layback och det stör ej, snarare tvärtom. Det är ingen typisk Berry-riff-låt.
Sedan följer en smäktande svart soulballad som kallas "Cry To Me".
De tre sista låtarna på LP.n är av Stones egen penna. "Heart Of Stone" är lugn och soul-lik där Jagger sjunger att man aldrig krossar ett hjärta av sten. "If you acting sad, you only make me glad" ingår i texten och Stones var inte så mycket på den okritiska och paradisiska sidan av sextiotalets blåögda budskap om kärleken i popmusiken.
Låten "The Under Assistant West Coast Promotion Man" är en upphettad Rythm & Blues-låt där Stones snott riffet från svart artist och gjort en egen text. Låten är fet och mycket bra.
Avslutningen sker i form av låten "I'm Free" som några andra artister senare gjort covers av. Den faller också inom soulramen. "I'm free to do what I want any all time" talar väl för att det är en låt från Stones ungdomsår.

Helhetsintrycket av Out Of Our Heads är att Stones mestadels spelar nästan amatörmässigt, men Lp.n är detta till trots en milsten och mixen av låtarna är superbt utförd. Stones hade bland några andra förmågan att mixa låtvalet och aldrig bli för upprepande och enträgna. Denna LP är slutet på Stones era då det var populärt att kopiera de svartas musik. Sedan inträdde tiden då man skulle skriva eget material och det var the Beatles som var föregångarna. Trots dålig ljudkvalité och ett amatörmässigt stänk så är Out Of Our Heads en mycket god, stämningsfull och bra enhet. Omslaget passar till innehållet och andas hundraprocentigt sextiotal.
Detta är den mest banbrytande av de tre LP-skivorna som de gett ut ditills. De två förra var mycket mer blues-baserade.
Men: Stones lyckades hålla sig kvar i stora mått och nästa LP som kom 1966 hade bara låtar som skrivits av Mick Jagger & Keith Richards och år 1965 tycks ha varit dödens år för populariteten att dra fram de svartas musik för att få en del hits.

Detta är den engelska utgåvan av albumet. En amerikansk utgåva kom och den innehåller en del singlar som "Satisfaction" och dylikt. Den LP.n har ett färgfoto-omslag som är snarlikt Stones andra LP.

» Blev du hjälpt av denna recension?

+1 poäng