Something To Die For (Album)

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5

Grymt ös, refränger som sätter sig direkt och bra variation med ett par ballader.

» Blev du hjälpt av denna recension?

0 poäng

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5

Recension kopierad från NEVERTOOLOUD.SE, svensk sida för hårdrockare, av Glenn Andersson

Svenska The Sounds har alltid varit rockiga och tuffa samtidigt som de haft elektroniska inslag, och det har sedan de bildades under sent 90-tal fungerat smärtfritt, i alla fall tills nu, då de släpper sin senaste skiva som bara stundtals lyckas övertyga mig med sina allsångsvänliga refränger!

The Sounds är en fin liten svensk musikexport och har blivit uppmärksammade av både musiker som Dave Grohl (Foo Fighters, Nirvana) och filmregissörer som Quentin Tarantino (Pulp Fiction, Reservoir Dogs), och även jag har gillat en hel del verk som de har gett ut. Deras senaste skivsläpp, Something to Die For, lyckas inte imponera på mig som deras tidigare album gjort och visst är det en synd i sig att det gick så snett under stora delar av skivan.

Skivan öppnar med det udda spåret It’s So Easy, och redan här kan man konstatera att de lagt större fokus på de elektroniska delarna i musiken och försökt dra bort det drag som varit den rockiga delen under deras karriär tidigare. Dance with the Devil är ett bättre spår, men visar prov på samma musikstil som inte riktigt faller mig i smaken. Att The Sounds skulle ändra sitt sound ytterligare och göra det till mindre rockmusik är givetvis en obehaglig sanning och jag tycker att de skulle gjort om och gjort rätt.

The No No Song är tredje spåret på skivan och den är faktiskt i slutändan ett intressant spår och visar även det klassiska The Sounds som vi är vana vid – riktiga elgitarrer med sköna keyboardslingor som på ett fantastiskt sätt smälter ihop varandra och skapar en låt som man lätt kan gunga med till. The No No Song är verkligen en bra låt och vid detta lag, då de två första låtarna inte imponerade ett dugg, kände man att de åtminstone stannat vid sitt klassiska sound i några bitar.

Tro det eller ej, men det blir faktiskt bättre. Better Off Dead är, trots sitt horribla slut, albumets vassaste spår tillsammans med Yeah Yeah Yeah. Ett perfekt intro som avrundas till snygga verser och allsångsvänliga refränger. Väldigt synd att den faller på sitt slut.

Emellanåt kan man tycka att det låter lite Arctic Monkeys-influerat, även om det är ytterst märkvärt. Det känns som att The Sounds vill testa på nya saker och ta inspiration från andra musikstilar och helt enkelt experimentera lite, och även om det inte funkar på alla partier måste jag erkänna att mycket av albumet går att lyssna på.

Att det är ett visst tryck i de flesta av låtarnas refränger ska jag naturligtvis inte förneka, och att en del verk på skivan lyckas få mig intresserad och inte falla i tårar är givetvis en bekvämlighet som jag hoppas The Sounds kommer att fokusera mer på vid eventuella uppföljare.

» Blev du hjälpt av denna recension?

-1 poäng