Forevermore (Album)

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5

inte riktigt det whitsnake jag hade väntade mig småtråkiga låtar

» Blev du hjälpt av denna recension?

0 poäng

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5

Recension kopierad från NEVERTOOLOUD.SE, svensk hemsida för hårdrockare

David Coverdale sa en gång att alla Whitesnake album är en stor familj som har ett gemensamt blodsband, och om så är fallet då är deras nya album Forevermore The Big Daddy av dem alla. Forevermore tar musiken tillbaka till kärnan av Whitesnakes bluesiga, tuffa rötter som bandet byggde sitt namn på. Även om de inte är så tunga som sina sista släpp är de mycket mer melodiska. Enkelt uttryckt, Forevermore är klassiska Whitesnake.

Detta album ser återkomsten av gitarrstorheterna Doug Aldrich och Reb Beach, utan tvekan två av de bästa i branschen. Det inleder också en ny rytmsektion med Brian Tischy på trummor och Michael Devin på bas.

Albumet startar med Steal Your Heart Away, en genreböjande rock med bluesig slickar, sing-a-long refränger och lätt en av de catchigaste låtarna på albumet. Det är ett till synes perfekt sätt att sparka igång med och energin är svår att förneka. Den tjänar också för att stävja eventuella oroligheter om Coverdales sång efter hans skada han ådrog sig under 2009 British Steel Tour. Han verkar bara köra på alla cylindrar och alla som känner till Coverdale vet att även om han är bara skulle gå på femtio procent skulle han fortfarande torka golvet med några av hans samtida.

Den första singeln, Love Will Set You Free, erbjuder ett av de starkaste spåren på albumet och sätter definitivt tempot. Coverdales sång skär genom spåret och Doug Aldrich släpps lös att sätta ett av albumets bästa gitarrsolon. För de som längtar efter de gamla videodagarna ala Tawny Kitaen, räds icke! Bandet uppfyller även att grundläggande behoven i musikvideon till låten med en poledance-scen med Coverdales nuvarande hustru Cyndi, som låten är skriven om.

Ett par akustiska låtar gnistrar genom hela albumet också. Med Fare Thee Well och One Of These Days. Whitesnake erbjuder en oväntad, men unik twist till flödet av albumet. När man tänker Whitesnake, är inte direkt akustiskt det första som poppar upp, men dessa låtar är vackra tillägg till ett väl avrundat album som har något för alla. Medan Coverdales textskrivande är historiskt sett något förutsägbara berättelser om sex, kärlek och dubbla budskap, så är det på dessa mjukare låtar som Coverdales texter verkligen öppnar upp för lite mer djup.

My Evil Ways är en beroendeframkallande kul rocker som ger alla i bandet lite tid att skina, från trumintro till duellerande gitarrer. Det är på denna punkt som jag vill påpeka att produktionen på detta album är precis tillräckligt. Producerad och mixad av Coverdale och Aldrich med lite hjälp från Michael McIntyre, så är bandet hands-on genom hela processen och det visar sig definitivt fruktbart. Coverdale säger att partnerskapet med Aldrich "är baserad på vänskap och ömsesidig respekt för en gemensam vision". Vem kan säga emot det?

Om du letar efter den Whitesnake-signatur balladen på Forevermore, så har ni Easier Said Than Done. Den melodiska låten går tillbaka till de klassiska balladerna och ingen gör dem bättre än Whitesnake. Whitesnake har alltid vetat hur man skriver dessa pärlor och ingenting förändras den här gången, de levererar och lite till.

Sammantaget är det svårt att peka ut några missar på detta album. Allt verkar ha sin plats från bluesiga anthemic rockers, till de bekväma signatur Whitesnake ljudet, till att bandet visar att de är villiga att prova något lite annorlunda med låtar som I Need You (Shine A Light). De har klivit ur lådan, i lådan och sedan runt lådan - allt med flammande gitarrer, skrikande sång och den nya rytmsektionen som får igång vem som helst.

Titelspåret Forevermore är det passande namnet eftersom det klockar in på drygt sju minuter. Det är en spöklikt vacker ballad som visar ett mer sårbart Whitesnake. Textmässigt är sången en tillbakablick av Coverdale liv och hur det fått honom att uppskatta framtiden, något vi alla kan relatera till. Låten stänger till albumet perfekt genom att långsamt avveckla rock'n'roll extravaganza som föregick den.

Att släppa sitt elfte studioalbum med Forevermore och över trettio år med Whitesnake, så är det inte bara uppfriskande men lovvärt att Whitesnake fortsätter att pressa fram tidlös rockmusik och inte används till att spela i en "sommar återföreningsturné"-krets, som så många band från denna tid tycks fastna i. Att fira det förflutna är alltid kul, men att skapa ny musik Forevermore (för evigt) är lika viktigt.

» Blev du hjälpt av denna recension?

0 poäng

• 1
• 2
• 3
• 4
• 5

"Back To The Roots (Blues) - där David Coverdale visar att stämbanden fortfarande levererar".
/A Friend OF Metal

» Blev du hjälpt av denna recension?

+2 poäng