Fri rörlighet för arbetstagare/personer och deras familjemedlemmar är grundläggande i EU-rätten. I artikel 48 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) ges EU befogenhet att vidta åtgärder för att koordinera, samordna, de olika nationella sociala trygghetssystemen inom EU. Förordning 1408/71 och dess ersättare förordning 883/2004 innehåller koordineringsprinciper som ska se till att migrerande personer och deras familjer inte förlorar sociala trygghetsförmåner, såsom föräldrapenning, när de förflyttar sig över gränserna. Att medlemsländerna behåller självbestämmanderätten över sina socialförsäkringssystem medför dock en rad problem när det gäller att fastställa vilket land som faktiskt har ansvaret för att utge förmåner till migrerande personer. EU-domstolens tendens att tolka sekundärratten i ljuset av de allmänna fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare och unionsmedborgare i artiklarna 45 och 21 FEUF har gjort det än svårare att dra gränserna för denna självbestämmanderätt. I den svenska kontexten har särskilda tillämpningsproblem uppkommit i förhållande till föräldrapenningen. Förutom de ovan nämnda problemen visar nämligen den normativa analys som görs i avhandlingen att föräldrapenningens struktur är svår att förena med sekundärrättens uppdelning mellan familjeförmåner och förmåner vid moderskap/faderskap. Synen på familjen skiljer sig också åt i det EU-rättsliga respektive det svenska systemet. Samtliga dessa aspekter försvårar den fria rörligheten för familjer. I boken undersöks den svenska föräldrapenningens relation till de EU-rättsliga principerna om fri rörlighet för arbetstagare och unionsmedborgare i allmänhet och koordinering av social trygghet i synnerhet. Genom en djuplodande analys av bl.a. EU-domstolens omfattande praxis på detta område framkommer även generella slutsatser som gäller socialförsäkring och fri rörlighet i ett större perspektiv. Emma Holm är verksam vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.