1800-talet var ett händelserikt århundrade i Finlands historia. Finland var sedan 1809 inte längre en del av konungariket Sverige, utan ett autonomt storfurstendöme i det ryska riket. Många tekniska innovationer medförde drastiska förändringar bl.a. inom samfärdseln: under första hälften av århundradet färdades man till lands med häst och kärra eller släde, men under de sista decennierna utbyggdes järnvägsnätet. Till sjöss, både på havet och insjöarna, utvecklades ångbåtstrafiken. Mot slutet av seklet tillkom telegraf- -och telefonnätverket.

Johan Josef Fogelberg, som föddes 1821 i Åbo och dog 1903 i Helsinge, var det förunnat att uppleva denna utveckling. Han gick först i Åbo trivialskola men avbröt den. Sedan fortsatte han på egen hand skolstudierna, tog studenten som privatist och studerade teologi vid Kejserliga Alexanders-Universitetet i Helsingfors. Av ekonomiska skäl måste han emellanåt avbryta studierna för att förtjäna pengar som hemlärare, men slutligen blev han prästvigd och tjänstgjorde som präst vid Bomarsunds fästning, som adjunkt i Esbo, som vikarierande kyrkoherde i Pargas och som kyrkoherde i Nagu och i Helsinge.
Fogelberg var en flitig skribent, som i sina dagböcker skrev ner mångsidiga observationer av sitt och andras dagliga liv. Den föreliggande boken baserar sig främst på dagböckerna. Talrika citat från dessa, i vilka ordvalet och rättskrivningen inte har moderniserats, strävar till att ge en autentisk bild av hur människor levde och tänkte under 1800-talet i vårt land.