I min barndoms fantasifulla lekar var jag en prinsessa. Jag lekte med solrosorna och fångade fjärilar i vår trädgård. När vår far rycktes bort från oss alltför tidigt, innebar det slutet på allting positivt för mig.    Det var orättvist att min familj hade fått fem flickor i ett så patriarkaliskt samhälle som Iran. Med min mor, som blev änka, var vi sex kvinnor, som kontrollerades öppet och hemligt av landets oskrivna religiösa lagar.     Som lärare kände jag till det elände som fanns i min omgivning och blev illa berörd av de stora klyftorna i samhället. SAVAK och CIA var nya spöken i vårt land. Det var fasansfullt att ha en brutal SAVAK-anställd i närheten.     På revolutionens dag mötte jag i Teheran för första gången min danska man. Jag var jungfru på bröllopsnatten trots att jag var en vuxen kvinna, efter att ha levt med en oupphörlig möda och oro för att bevara min oskuld.     Det var en evig tortyr att bli misstänkt av de islamska gardisterna. Det var omänskligt att vi kvinnor tvingades att dölja oss under flera lager tyg även under de infernaliskt heta somrarna med temperaturer över fyrtio grader.     Krigets missiler, mörker och ransonering blev vår vardag. Endast det iranska skämtlynnet och humorn, som fick oss att skratta i skyddsrummen, hjälpte oss att för en kort stund glömma dödsrädslan under kriget mellan Irak och Iran.