Där dikten Romanska bågar (1989) av Tomas Tranströmer slutar, tar romanen vid. Vi får följa signora Sabatini och hennes vänner i Neapel, staden med en galen och sliten skönhet. Signoran driver ett hem för ensamstående mödrar i sitt gamla palazzo längst in i den äldsta och mörkaste delen. Hon tror på mirakel.

I katedralen vid den stora piazzan finns en madonna som fäller tårar när felaktiga beslut fattas. En dag syns en tår på hennes kind. Samtidigt äger illavarslande händelser rum. Signorans verksamhet hotas, ett prästbiträde försvinner och pojken Josef Franciskus väljer en farlig väg. Under tiden pågår livet som vanligt, med utomhusbio på piazzan, helgonfest på Santa Chiaras födelsedag och all matlagning i palazzot. Just maten är viktig, till exempel den frasiga arancinin fylld med mozzarella som serveras i palazzots gamla kök.

Signora Sabatini besöker katedralen dagligen. Hon förstår inte vad prästen säger, orden tröttar ut henne men hon förstår skönheten i de rundade valven, de fladdrande ljuslågorna och det purpurfärgade ljuset från de blyinfattade fönstren. Doften av rökelse och stearin öppnar hennes sinne. Vad är verkligt och vart kommer signorans drömmar att leda henne?