Med Toppa för att Krossa i bakfickan förstår du varför argument som "barn måste få leka och ha roligt" och "barn är inte små vuxna utan barn" sällan fungerar många meter utanför tränarmöteslokalerna.
Det värsta är inte att Toppa för att Krossa innehåller en hel del brutal ärlighet om skillnaden mellan ideal och praktisk fotbollsfostran. Det värsta är att metoderna i boken används och fungerar. De bygger på observationer av svensk knattefotboll under 2000-talet.

Varför blir vissa lag vinnarlag? Hur kommer det sig att vissa tränare bara får ihop det, får spelarnas och föräldragruppens respekt och alla i organisationen med sig? Hur blir de så vinnarskallade egentligen? Är min åttaårings fotbollskarriär verkligen räddningslöst förlorad om jag inte accepterar den onde tränarens propå? Måste sexåringar träna fyra gånger i veckan? Varför spelar somliga killar hela matchen och andra nästan ingenting och varför gillar jag det?