Jag kommer ofta på mig med att tänka på en film som jag såg när den kom, 1950, Anderssonskans Kalle. Jag kunde inte få nog av den. Den stämde, helt enkelt. Med vad kan man fråga sig? Med min syn på livet? Nåja. Jag skulle inte vilja ta till så stora ord, vid nio års ålder har man ingen syn på livet, i så fall är den ytterst begränsad. Den kommer först senare, då man hunnit fram till mer sammanfattande omdömen. Då man över huvud taget ställer sig sådana frågor. Då, när jag hade Anderssonskans Kalle som idol, gällde betydligt mer näraliggande och påtagliga ting som morsan och farsan, syskonen, skolan och lärarna, kompisarna, vilka samtliga, undantaget morsan, syskonen och kompisarna, stod för överhet och regelverk som jag inte kände mig bekväm med, för att uttrycka sig milt. Där fanns redan ett uttalat motstånd som fick ytterligare näring av Kalles framfart på vita duken.