Skulle jag lyckas vända skutan hemåt och laga det trasiga skrovet? Skulle jag hitta den hamn, som gjorde mig trygg, som gjorde att jag fick vind i seglen? Just då kändes det som om jag kört på grund. Jag hade bara näsan över vattenytan och ett stort tungt ankare fastsurrat vid mina anklar. Jag ville så gärna vilja bli kapten på min egen skuta - hålla i rodret och kryssa fram genom kobbar och skär, styra undan från sanddyner och minor. Jag har nu fått igång motorn på min skuta, bensinen håller igång maskineriet och pumpar omkring i ledningarna. Via landgången håller vänner på att gå ombord och ankaret är upphissat. Jag börjar nu sakta lämna bryggan för att styra ut på lugnt vatten med böljande vågor och en horisont full av klara stjärnor. I fören sitter Hobbe och tittar ut över nya jaktmarker. Kaptensmössan ligger framför mig och bara väntar på att jag ska våga ta den på mig.