Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad.­ Inte ens sniglarna uppskattade ­hennes omsorger, ­fastän hon gav dem allt: ­kyrkor, ­bassänger, biografer och maskrosblad på fat. Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre. På gården i Glömminge på Öland lever Barbro ­Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), ­Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan ­Carlsson och lite hönor. Nere i strandskogen vimlar det av myror och ­spindlar, vårtbitare och sångsvanar. Vardagstillvaron för dessa ­varelser - inklusive några ­fanatiska ­människor - visar sig, efter ingående ­studium, ­rymma allt från djupaste tragedi till den mest ­halsbrytande komedi. De stora filosofiska frågorna bör inte ställas ­förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat. "Kvällsritualerna här i huset är som de alltid brukar vara (inte på italienska, det gäller bara tuppfamiljen). Mimmi hoppar först upp i sängen. Sen lägger hon sig på rygg och viftar med alla sina ben. Då ska jag böja mig över henne och låta håret kittla hennes mage, medan jag några gånger säjer: - Vad är det här för en liten uggla? Då visar hon sina små tänder och sjunger en entonig sång bara för mig. - Auuuuu Auuuuu Auuuuuu (fast vackrare)."