De Vulgari Eloquentia tillkom i början på 1300-talet, sannolikt 1304-1306, under de första åren av Dantes exil. Tillsammans med det samtida filosofiska verket Convivio står texten för en mellersta fas i Dantes verk, efter den stilnovistiska ungdomsdiktningen (Vita Nova) och före "den heliga dikten", huvudverket Commedia (Den gudomliga komedin). Texten behandlar frågan om folkspråkets ursprung, karaktär och funktion och sträcker sig från språkfilosofiska utläggningar av syndafallet och Babels torn till en empirisk granskning av olika lokala folkspråk. I ett på samma gång politiskt och poetologiskt resonemang argumenterar Dante för att diktarnas språk - det "lysande folkspråket" - förebådar det som ska bli italienarnas språk, det italienska folkspråket.