Vid slutet av 1800-talet hade de flesta spanskamerikanska länder vunnit sin självständighet. För kontinentens nya herrar - kreolerna - hade den verkliga kampen dock bara börjat. Liksom så många av sina samtida, såg José Martí det som sin uppgift att leda de spanskamerikanska nationerna (inte bara sitt eget, ännu koloniserade, Kuba) till en värdig plats bland världens fria nationer. Till skillnad från kontinentens första libertadores, ansåg Marti dock inte att vägen till Spanskamerikas ekonomiska och politiska framgång låg i ett efterliknande av Västeuropeisk eller Nordamerikansk kultur och politik. Istället framhävde han vikten av en autentisk identitet - en identitet som skulle skapas genom ett konglomerat av alla de folk som befolkade kontinenten.