De romantiska stämningarna var påtagliga i kulturella uttryck under 1980-talet, inte minst i den nordiska konsten. 1980-talet är också det decennium då postmodernismen debatterades på svenska kultursidor och fick sitt genomslag i konstlivet. Finns det ett samband? Kristoffer Arvidsson konstaterar i sin avhandling att påfallande många av de konstnärer som rubricerades ”postmodernister” arbetade med romantiska förebilder. Samtidigt innehåller postmodernismen en antiromantisk retorik, vilket öppnar för motsägelser.

Sommaren 1982 gick en grupp konstnärer samman och gjorde en utställning i KF:s nedlagda linoljefabrik i Danviken söder om Stockholm. Projektet fick namnet Ibid. och hade i sin plats- och rumsorienterande karaktär en förebild i den amerikanska konstscenen under 1970-talet. Denna konceptuella konst har beskrivits med termen postmodernism. Vad man då fäst sig vid är dess uppgörelse med modernismens ”romantiska” konstuppfattning, inom vilken konstverket sågs som ett personligt och unikt uttryck. Ändå är Ibid. ett i hög grad romantiskt projekt – något som inte minst märks i konstnärernas kommentarer till utställningen. Om Ibid. kan betecknas som postmodernistisk så är det alltså fråga om en romantisk postmodernism.

I början av 1980-talet presenterade Ola Billgren en bildsvit kallad 19 romantiska landskap. I denna närmar han sig romantiken utifrån postmoderna utgångspunkter. Ola Billgren arbetar med collage, citat och fragment och synliggör därmed en förbindelse mellan postmodernismen och den sida av romantiken som har att göra med fragmentestetiken, gränsöverskridandet och den romantiska ironin. I konst-kritikens mottagande av hans konst kan man urskilja en strid mellan två tolkningar. Den ena hävdar att Ola Billgren är en postmodernist som dekonstruerar föreställningen om det autentiska uttrycket genom att simulera ett innerligt romantiskt uttryckssätt och samtidigt avslöja det som just en simulation. Han kritiserar romantiken i dess egna termer och stegrar dess inre motsägelse till en akut splittring, heter det hos kritikern Lars Nittve. Mot denna tolkning står en annan, företrädd av bland andra Ingela Lind och Douglas Feuk, som hävdar att beskrivningen av Ola Billgrens arbeten som postmodernistiska språkspel är en schablon som osynliggör existentiella teman förankrade i konstnärens inre liv. Liknande strider utspelar sig runt de två konstnärerna Dick Bengtsson och Max Book, vars verk också diskuterades intensivt i konstkritiken under 1980- och 1990-talet, och där det romantiska i deras arbeten ofta stod i fokus för kritikernas uppmärksamhet.

Kristoffer Arvidsson tar oss med tillbaka till ett omvälvande skede i svenskt konstliv. Genom en närläsning av konstkritik från perioden 1979–2007, med fokus inställt på kritikernas motsägelsefulla relation till det romantiska i utställningsprojektet Ibid., samt de tre konstnärerna Ola Billgrens, Dick Bengtssons och Max Books produktion, rekonstruerar författaren konstfältet, dess positioner och strider om tolkningsföreträde, men också den diskurs inom vilken det romantiska föreställs som ett utanför. Postmodernismens historieskrivning och självmedvetande tas därmed till granskning.