I John Douglas Anderssons långdikt Det ordlösas gåva möter vi människan och hennesdubbelnatur i en självkonfronterande dialog med ”den andre” – det drömda jaget. Verklighet stårmot dröm, ord mot ordlöshet. Vem rösten bakom människan är, är oklart. Är det jag, du eller ärdet nedskrivaren själv – det vet vi inte. Och det får vi aldrig veta, om vi inte kan lära oss att ”se”med andra ögon än våra egna. Andersson ger oss möjligheten, vi får själva välja om vi vill tavara på den eller inte.