Den här berättelsen har huserat i mitt huvud i mer än femtio år. Boken var från början tänkt som en roman om folkhemmet. Den börjar i sekelskiftets Fattigsverige. Efter andra världskriget får människorna det successivt bättre materiellt. Huvudpersonerna, Frans och Frida kan, liksom många andra, bygga sig ett nytt fint hus med centralvärme, elspis och vattenklosett. Vägarbetaren Frans stora dröm i livet är att få äga en bil. Efter äldste sonens studentexamen tycker han att han nu kan förverkliga sin dröm. Men ingenting blir som han har tänkt sig.


Berättelsen är också en familjekrönika från Pajala. Verkligheten har således stått modell för dikten. Boken innehåller alltså egentligen flera berättelser. Jag önskar läsaren mycket nöje.

Bok recension:
En annons i Norrländskan i juni 1957 bidrog till en vägarbetares död.

När bilbolaget Gundersens Flyg AB i Gällivare annonserade ut begagnade bilar blev vägarbetaren Frans Kuoppa i Pajala lockad att köpa en vit Austin A-40 Somerset av 1954 års modell. Efter kort tid havererade motorn och Kuoppa tvingades sälja. På affären förlorade han 3?000 kronor, motsvarande fyra månadslöner.

Han kände sig lurad, hade tappat ansiktet och blev deprimerad.

Händelsen är kulmen på tornedalingen Göran Lauris gripande och delvis självbiografiska skildring av det tidiga 1900-talets Sverige, gestaltat genom familjen Kuoppas liv i Pajala.

Pappa Frans var storvuxen, kraftfull men något nervöst lagd, mamma Frida kortvuxen, jordnära och handlingskraftig. De startade sitt gemensamma liv i 1930-talets ännu resterande fattig-Sverige och genomled tillsammans umbärande och sorger, de svåraste när hälften av de tio barnen dog.

Först i sitt nybyggda barnrikehus fick de i slutet av 1940-talet uppleva folkhemserans framtidstro. Så dags hade Frans Kuoppa fått sitt första fasta jobb, på nybildade Väg- och vattenbyggnadsverket.

Den olyckliga bilaffären illustrerar både utveckling och risken för undergång. Den blir symbolen för växande välstånd, teknikutveckling och den nya tidens förhoppningar och möjligheter, men också för cynism och den kalla kapitalismens eviga utnyttjande av de svaga.

På vägen genom historien berättar Lauri också om emigrationen till USA, om laestadianismen, om hjärtlösa präster och om den språkliga diskrimineringen i Tornedalen. Ofta lägger han in ord eller korta uttryck på meänkieli, omgående översatta till svenska.

Han blandar minnen från sin egen uppväxt, intervjuer han gjort och författarens främsta tillgång - fantasier.

Han var bara 13 år när hans egen pappa tog sitt liv. Minnet hade han burit med sig i mer än 50 år när han i samband med en kurs i skapande svenska började skriva sin historia.

Det har blivit en berättelse som är mer intressant än berättandet.

Visserligen växer känslan för språket i takt med texten, men det är ändå en hel del formuleringar och detaljer som hade behövt slipas till.

Tack och lov är det ingenting som på något avgörande sätt förstör läsupplevelsen.

HANS OLOV OHLSON ,Norrländska Socialdemokraten (NSD) 131030

Källa:
http://www.nsd.se/kultur/gripande-skildring-av-pajalafamiljs-ode-7973193.aspx


Recension:
Fri historieskrivning
som engagerar

Göran Lauri:
En vägarbetares död
(Vulkan förlag 2012)
Lauri romandebuterar efter sin pensionering med en "berättelse som huserat i mitt huvud mer än femtio år", något som understryker nödvändigheten i aktionen.
En vägarbetares död fyller ett litterärt vakuum, lägger ett par viktiga bitar till ett pussel som formats av berättare som Bengt Pohjanen, Mikael Niemi, Gerda Antti, Ester Cullblom och Gunnar Kieri.
Fler skrivarröster gör bilden av vår landsända mer nyanserad och ger röst åt vår historia. Texterna hjälper oss att inmuta språkligt, geografiskt och kulturellt territorium.
En vägarbetares död har flera bottnar. På ett plan är det en berättelse om en resa från armod till framväxande välstånd i det lilla samhället Pajala under första halvan av 1900-talet.
Romanen kan också ses som en släktkrönika eller en betraktelse över en mans kamp för sin familj och värdighet.
Inbyggt finns frågeställningar om bärigheten
i det sociala projekt som kom att kallas folkhemmet och hur detta påverkar oss idag. I allt detta är Göran Lauri välgörande konkret
- berättelsen är strikt kronologisk och han går rakt på sina ämnen med ett fungerande språk.
Han använder gärna ord och uttryck på meänkieli som får direkt svensk förklaring.
Det rika persongalleriet har färg och must. Trots att protagonistparet Frans och Frida Kuoppas öden på något deterministiskt vis är tragiskt förseglade, engagerar framställningen.
Någonstans finns ett öppet fönster, en väg ut för den som drar lärdom av det som händer.
Författaren hör själv till den skaran. Med romanen
En vägarbetares död har han tagit ett stort steg. I nästa litterära kliv slipar han sina berättarmässiga
verktyg och utvecklar ett författar jag med ännu tydligare konturer.

Lasse Stenman, Haparandabladet 130405