Denna bok undersöker hur FN:s säkerhetsråd har ingripit med sin tvångsmakt under kapitel VII i FN-stadgan för att stärka en framväxande norm om demokrati inom folkrätten. Centrala teman är säkerhetsrådets behörighet enligt FN-stadgan, principen om folkens rätt till självbestämmande och frågan om det därur utvecklats en rätt till demokrati. 15 fall ur säkerhetsrådets praxis från 1960-talet och framåt används för att illustrera hur säkerhetsrådet bidrar till att utveckla den interna självbestämmanderätten till att först omfatta en rasmajoritets rätt att ta del i sin stats styre till att gå mot en rätt till demokrati för en hel befolkning inom en stat. Några fall belyser också kopplingen mellan extern och intern självbestämmanderätt, att aspirationer på extern självbestämmanderätt först måste tillgodoses genom intern självbestämmandrätt i form av demokrati. Denna avhandling uppställer hypotesen att säkerhetsrådet inte enbart verkar för den kollektiva säkerheten i traditionell bemärkelse utan utnyttjar sina tvångskrafter i den internationella rättens tjänst för att beivra brott mot denna och för att bidra till folkrättsliga normers uppkomst och utveckling. Tesen är att säkerhetsrådet kan fungera som en polis, domstol och lagstiftare inom det internationella rättssystemet. Vidare att detta inte är något nytt under solen utan en roll som är immanent i FN-stadgan, men som säkerhetsrådet använder sig av i allt högre grad för att möta samtidens efterfrågan på ett folkrättsligt normsystem som sätter individers behov i centrum när suveränitetsbegreppet alltmer går från stat till individ. Men en rättslig roll för säkerhetsrådet reser viktiga frågor om hur det relaterar till rättskällorna i folkrätten, till säkerhetsrådets egenskap av politiskt organ och om påtvingat regimskifte till demokrati är i enlighet med folkens rätt till självbestämmande att utan yttre inblandning få välja sin stats styre samt den därmed sammanhängande frågan om vad som förstås med en rätt till demokrati?