Människor av olika slag har ofta lutat sig mot den vithåriga damen under år som gått. De hoppades väl att hon ägde den styrka som de själva tillfälligtvis saknade. Så var det nog många gånger. Att den gamla damen hade samma behov av ett lyssnade öra var det just ingen som förstod. Knappast hon själv ens. Den gamla damen längtade efter någon som verkligen kunde lyssna. Någon som verkligen skulle förstå. Var det kanske för flickan med de röda rosetterna hon skulle berätta? Om nu bara smått folk hade tid att stå stilla tillräckligt länge förstås. De hade ju alltid så mycket spring i benen. Den gamla damen log vid tanken. Men där står hon ju. Den lilla flickan. Där vid grinden. Precis som den vithåriga gamla damen alltid föreställt sig. Så fin hon är där hon står.