Föremålet för den här avhandlingen är
straffbestämmelsen hets mot folkgrupp
(strafflagen 11:8). Bestämmelsen
kriminaliserar rashets och spridning av andra
yttringar i vilka ett eller flera kollektiv av
människor med särskild grupptillhörighet
hotas, förtalas eller smädas. Målsättningen med
bestämmelsen är att genom straffhot skydda det
pluralistiska samhällets existens.
Brottet hets mot folkgrupp är ett
rasistiskt motiverat brott. De vanligaste
rasistiskt motiverade brotten är misshandel och
skadegörelse, medan hets mot folkgrupp utgör
bara en liten del av den här brottskategorin. I
andra länder visar brottsstatistiken avsevärt
högre siffror. Kommissionen för den
Europeiska unionen har konstaterat att det inte
finns ett enda land i unionen som inte drabbats
av detta problem. Enligt kommissionens
utredning är de vanligaste rasistiska
incidenterna inte våldshandlingar, utan
trakasserier och olika former av hotbrott.
Steget från rasistisk trakassering och
propagandaspridning till rasistiskt våld är
vanligtvis kort.
Straffbestämmelsen hets mot folkgrupp
är intressant ur ett rättsvetenskapligt
perspektiv. Det här beror framför allt på att det
rör sig om en straffrättslig begränsning av
yttrandefriheten. Eftersom åsikts- och
yttrandefrihet råder måste utgångspunkten vara
att var och en inte bara får vara kritisk utan
t.o.m. fientligt inställd mot olika folkgrupper i
samhället. Men i vilken utsträckning får man
ge uttryck för sådana åsikter med beaktande av
att yttringar kan skada och kränka andra? I
problematiken kring straffbestämmelsen hets
mot folkgrupp rör det sig i själva verket om en
svår och samtidigt principiellt viktig
gränsdragning mellan rasistiska uttalanden och
yttringar för rasdiskriminering som inte kan
undvikas i samhällen baserade på åsikts- och
yttrandefrihet och manifestationer som samma
typ av samhälle inte kan tolerera.