Pensionatet Sorgfri visar upp sig under 20 år, och vi följer gästernas glädje och sorger i sällskap med Guldfisken. Tvillingsystrarna Anna och Olga från Åmål tillhör den äldre generationen, och fabrikör Lars Lööw med hustru Eva är två stöttepelare år efter år. Amelia 15 år, med de "insnöade" föräldrar Saga och Peter, sitter ofta i biblioteket. Hennes syster Nanna tog livet av sig; förrådd av föräldrarna. Evert tillhör Missionskyrkan, och adjunkten Emma minns den tid innan en mörklockig tjej dansade in på scenen iförd ett fisknät. Annika och Pontus är nyförlovade, men han låter alltför ofta blicken fladdra på Emma. Vem är jag Guldfisken? Saga kallade mig klumpen och ville kasta mig i skogstjärnen. Här på pensionatet har jag tillbringat min barndom, tonåren och livet på äldre dar ... Greve Alrik Hertsy byggde huset runt 1910, som långt senare blev ett pensionat. Han såg ingen, hörde ingen men han kände hennes doft ... Hennes skratt ... Hennes ungdom ... Det fanns ett foto, bara ett, i tornrummet och det var på en ung flicka med solljus i håret. Ett hår som fladdrade, böljade i sommarvinden. På fotot stod det skrivet med darrig handstil: "Min sorg släpper aldrig sitt grepp. Döden blir min befriare."