Mellan kistorna och himlen finns människor som sköter det praktiska arbetet vid dödsfall. De finns på sjukhus, ålderdomshem, församlingar och begravningsbyråer. De är vaktmästare, chaufförer, präster, diakoniarbetare och vårdare.
Respektfullt tvättar, klär, putsar, kammar, lyfter och transporterar de våra avlidna. De välsignar, begraver, kremerar och hedrar dem. Alla skötar de sina olika uppgifter och tar i beaktande traditioner och religioner. Det kan vara tryggt att tänka på.
Jag känner mig ännu efter alla dessa år ödmjuk inför det förtroende och förtröstan som både personalen och jag fick ta del av under åren på begravningsbyrån. Trots sorgen fanns det hos många anhöriga en stark, tyst förtröstan som räckte till för oss alla.
Det är inte lätt att tänka på att vi alla ska lämna det här livet en dag. Bege oss ut på den sista resan. Svårt att tala om och svårt att skriva om.
Men jag vill skriva om livet i dödens närhet. Om känslorna som finns där under arbetet. Jag vill skriva med respekt, också för dem som inte har orkat. Som har gjort sitt eget val. För där den svartaste, den djupaste sorgen är, finns inga ord. Bara hopplöshet. Men kärlekens pris är sorg och varje sorg är olika. Och kan inte mätas med vad som syns utåt. I mina berättelser är personerna och platserna fiktiva. I boken har jag medvetet valt att variera med formerna prosa och poesi.