Kring förra sekelskiftet utsatte sig Edith Durham i likhet med många andra kvinnor för djärva och strapatsrika resor. Som den äldsta i syskonskaran var hon länge bunden till moderns sjukbädd hemma i London men bristningsgränsen kom stadigt närmare och hennes läkare ingrep. Kollaps hotade. En första rekreationsresa gick 1900 till Montenegro. Snart återfinns hon som krigskorrespondent från det osmanska riket, Serbien, Makedonien, Kosovo, och är framförallt djupt förälskad i albanerna med dessas smärtsamma i sekel utdragna kamp för ett eget land.

Vi kan med goda skäl säga att äventyraren i henne aktivt och utan att tveka vill förändra vad hon ser. Hon utverkar i hemlandet medel för att i stridernas spår bistå kvinnnor och barn. Det året hon dog 1944 övertogs makten i landet av kommunisterna med deras blivande ordförande, sedermera diktatorn, Enver Hoxha, Stalins beundrare. Då var det nästan glömt att hon kallats bergsfolkens drottning.

Cirka trettio år senare går Edith Durham igen. Hon är ingalunda bortglömd av folket i norr. Hon är fortfarande ”the queen of the Mountains”, bergsfolkens drottning. Hon upplever sig ha ett uppdrag, något att ta reda på. Vad har under hennes bortavaro hänt med hennes älskade folk? Förändras hon själv under sina iakttagelser? Hon går direkt på högkvarteret i huvudstaden Tirana, denna symboliska kopia av Kreml.

Den fiktiva berättelsen har ett underlag av fakta, delvis pinfärska, och ramas in i Prolog och Epilog av resenärens egna reflektioner av Albanien och andra minnen, i ett likartat sökande efter svar på existentiella frågor. Svar erbjuds överallt men vad är själva frågan? Boken är första delen i en triologi.