Maksim Gorkij flyttade knappt fem år gammal till sina morföräldrar, tillsammans med modern, efter att fadern dött i kolera. Morfadern, vars affärer gick allt sämre till dess att familjen var utarmad, slog honom regelbundet, ibland halvt medvetslös, och vid åtta års ålder blev Gorkij tillsagd att tjäna sitt eget uppehälle. Hans mormor brukade ligga på knä vid deras bädd medan Gorkij låtsades sova och rapportera till Gud om dagens händelser, med ett fascinerande sinne för detaljer. Mormodern blev pojkens bästa vän, och den odiskutabla hjältinnan i den första volymen i Gorkijs självbiografiska trilogi, Min barndom. En bok vimlande av öden, svärmande av gestalter, som fungerade som ett slags exorcism för författaren själv. Gorkijs första år i livet, präglade av lidanden och fattigdom, skildras här förbluffande nog utan spår av bitterhet (trots valet av författarnamn Gorkij; på ryska »den bittre«) i stället med förunderlig charm och stor klarhet.
Min barndom [1913-14] är den mest berömda av Maksim Gorkijs självbiografiska trilogi, som brukar kallas hans stora mästerverk och den allra största ryska klassikern i genren. Här i svensk översättning av Ellen Weer, reviderad av Staffan Dahl, och med ett nyskrivet förord av litteraturkritikern Viola Bao.

MAKSIM GORKIJ [1868-1936], egentligen Aleksej Maksimovitj Pesjkov, född i Nizjnij Novgorod, hör till den ryska litteraturens största namn. Gorkijs ungdom märktes av fattigdom och han blev tidigt föräldralös. Som kökspojke på en Volgaångare lärde han sig läsa och skriva läsningen beskrev han senare som sin räddning. 1898 kom första bokutgivningen, Berättelser, i två band, som gjorde succé. Maksim Gorkij kom snart att betraktas som en av de stora ryska författarna, vid sidan av Leo Tolstoj och Anton Tjechov. Gorkij utgjorde en betydande kraft för den ryska revolutionen, också som finansiär. Han dog 1936 under oklara omständigheter i Josef Stalins Sovjetunionen.