I denna bok presenteras och behandlas ett antal psalmer eller kyrkovisor av varierande ålder och spridning. För den äldsta är till och med tillkomsttiden känd. Det är en västfransk latinsk hymn som skrivits av poeten Venantius Fortunatus år 569, numera spridd på olika språk i hela den västliga kristenheten och använd i både mässa och tidebön. Den yngsta sången framlades 1981 av prästen och psalmdiktaren Anders Frostenson, och den är än så länge bara införd i Svenska kyrkans psalmbok 1986. Vid behandlingen av dessa och de övriga kyrkovisorna har strävan varit att teckna de sammanhang i vilka sångerna har kommit till och används. Uppmärksamheten har med nödvändighet riktats mot sångernas såväl texter och melodier, eftersom en psalm definitionsmässigt består av både text och ton. Till funktionsmönstren hör samtidigt att en melodi kan anses som värdeneutral , eftersom den kan användas för sinsemellan olika texter, och omvänt kan det förekomma att en psalmtext tilldelas alternativa melodier. Psalmer hör till ett kyrkoliv, vilket såsom allt levande med nödvändighet förändras över tid. Det kan betyda att psalmer bearbetas , som det kallas. Men en del texter får av olika skäl stå oförändrade över tid, vilket i sin tur kan medföra att ny psalm blir komplement eller rent av framstår som kontrafakt till det nedärvda. I boken möter exempel även på detta. I framställningen framträder strävanden efter kontinuitet men minst lika mycket efter förnyelse. När fikonträdet skjuter blad , bokens titel, vill fånga framtidsinriktningen med ett uttryck i en norsk psalm. I både norsk och svensk psalmbok hör den till adventstiden adventet inför julnattens och evighetens ljusa hemligheter. Psalmens bildspråk är från Höga Visans poesi om tiden när fikonträdet skjuter blad . Det är tecken för en framtid som kommer fast den bara kan anas. Sångens tid är inne redan då. Och då behövs några sånger under tiden .