Efter debuten 1943 med samlingen Guldlejonet, utkommer nu Augustin Mannerheim med sin sjunde diktsamling, och det är en bok som, för att citera ur John Swedenmarks efterord, är häpnadsväckande modern, i hantverket närmast omstörtande. Mannerheim är född 1915, och var som utbildad jägmästare under flera decennier bosatt på familjegården Grensholm i Östergötland. Han har under stor del av sitt liv ägnat fördjupade studier och forskning åt metrik och musik. Samt eget orgelspel. Han är bosatt i Linköping. Det är över tjugo år sedan den senaste diktsamlingen, Det gamla huset, kom ut. 1995 medverkade han i Pequods OULIPO-nummer med ett antal Palindromier (spegelordsdikter).Det material han nu presenterar består såväl av haikus som experimenterande prosalyrik; ständigt med samma kontroll över sångbarheten och rytmen. Mättad poesi destillerad ner till den enkelhet som lång erfarenhet och eftertanke kan ge. I samlingen ryms även översättningar av spansk poesi, som utan problem ryms inom det egna arbetet.