Kan sanna utsagor om en händelse skiljas från utsagor om förvanskade eller uppdiktade händelseförlopp? Finns några kännetecken som utmärker den ena kategorin och samtidigt avgränsar den från den andra? Frågorna upphör aldrig att fascinera. För rättsväsendet är de centrala. Författaren nalkas frågan från språklig utgångspunkt, men låter de båda perspektiven, det språkliga och det innehållsmässiga, löpa parallellt. Först analyseras vad som händer i texten, men kopplingen till vad texten handlar om, gör den språkliga analysen lätt att förstå. Skyldigas och oskyldigas utsagor och påståenden, återgivna i förhörsprotokoll analyseras. Vår mänskliga hjärna vet sanningen och "läcker" information, som den insiktsfulle kan upptäcka och använda. Läckaget kan ses i vår talproduktion, både när vi är uppriktiga och när vi vill undanhålla sanningen och betror oss om att kunna göra det. Ett sådant budskap kan förväntas ha stor attraktionskraft, inte minst inom olika sektorer av rättsväsendet. I USA och flera andra länder är olika former av språklig analys av förhörsutsagor väletablerade som utredningsmetoder. Några grundläggande begrepp introduceras och används på dialogerna. Dessutom visar författaren, att vårt språk har sina egna kriterier med vars hjälp i bästa fall, den som behöver, kan upptäcka undanhållanden, avslöja lögner och känna igen sanningen.