Vid juletid 1940 låste hans mor sitt kära torp för sista gången. Hennes huvudvärk var svår och hon måste besöka doktor Andersson i Nässjö. Hon var sedan några månader änka och hade ansvar för sitt torp med kor, höns, häst och en hund.

Det fanns tre barn i torpet – Enar som bara var några månader, Elvi som var sex och Sigvard som var fyra år. Hon placerade sin minste i en vedkorg medan de äldre barnen fick gå.

Halvvägs till Barkeryd orkade hon inte bära Enar utan lämnade in honom i den första gård hon träffade på. Hon och de båda andra barnen vandrade vidare för att ta bussen. Barnen lämnade hon i ålderdomshemmet med löfte om att hämta dem på kvällen.

Hon kom aldrig tillbaka till sitt torp och sina barn.
 

Det var inte lätt att vara föräldralös och oddsen var dåliga för den lille gossen Enar. Men han hade envishet och mål med sitt liv.

Han ville tillhöra den innersta kärnan i en familj.

Han ville ta studentexamen.

Han ville stå överst på prispallen i ett olympiskt spel och höra ”Du gamla du fria”.

 Han nådde sina mål – även om prispallen inte var den olymp­iska, men den var god nog.

Boken är rekommenderad för utgivning av Liv i Sverige.