Utanförskap kan se olika ut. Manier av olika slag, syndrom, suicidbeteende, missbruk och rasism med mera – alla har de kanske en gemensam nämnare? Tänk om Sveriges statsminister hade haft svår trikotillomani?! Hade hela svenska folket hållit käften då? Tror jag inte. Tyst. Blunda. Låtsas som du inte ser något. Skam. Smygrasism finns överallt. Ibland skymtar den där vi kanske inte alltid förväntar oss att den ska finnas. Vi vet vad fegisarna kommer att rösta på. Om vi inte börjar göra något nu så är det kört. Det här är en lågmäld berättelse om oss som inte passar in per automatik. Vi kanske inte är så många men vi är några faktiskt. Vi är en brokig skara. Vi kämpar. Precis som ni. Ju äldre hon blev ju värre blev det. Hon skrek ofta att hon ville ta livet av sig. Skrek ut det till barn och barnbarn. Så fort vi åkte tillbaka, matade henne, serverade rödvin och sjöng för henne så försvann det. Då ville hon bara partaja, sminka sig, klä upp sig och gå ut. Så hade det varit hela livet. Jag älskar min mamma. Jag älskar min familj. Jag säger inte att det har varit lätt för jag föddes i miffoland och då är man ofta en självmordsbenägen, matmissbrukande och besvärlig fan. Nu har jag passerat femtio. Nu är allt läkt och väl är det. Nu ska vi dö allihop. Jag älskar er!