»Juni 1972. Ulrike Meinhof grips i Hannover. Vid gripandet är hon helt klädd i svart, har kortklippt, tjockt, rufsigt hår. I sitt bagage försvarar hon två handgranater, en automatpistol och en kosmetikaboxinnehållande en bomb på 4,5 kilo. I handväskan finns också ett exemplar av tidskriften Stern (18/6 1972). Tidskriftens mittuppslag domineras av en röntgenbild av ett kvinnokranium. På röntgenbilden avtecknar sig tydligt en svulst bakom ena ögonhålan, svulsten i sin tur markerad med tre pilar och ordet Silberklammer.« (ur Theres)

Ulrike Meinhof: Rebell eller offer, frihetskämpe eller kallblodig mördare?
Vem var hon, tvåbarnsmamman som gick från att vara respekterad journalist till att spränga byggnader och som i pressen utmålades som ett monster?
I Theres träder Ulrike Meinhof och hennes tid fram; liksom en gång terrorismen. Det är ingen traditionell roman, utan ett collage av tidningsartiklar, rättegångsprotokoll, ljudupptagningar och fiktiva partier. Steve Sem-Sandberg låter historieskrivningen bli ett läggspel i läsarens händer. Berättelsen bryts, skingras och samlas på nytt.

Theres utkom första gången 1996, och samma år belönades Steve Sem-Sandberg med Aftonbladets litteraturpris. Romanen - den inledande delen i en informell trilogi - följdes av Allt förgängligt är bara en bild [1999] och Ravensbrück [2003].

"Är 2000-talet Ulrike Meinhofs? Den ansiktslösa kvinnan? Kvinnan som byter ansikte? Revolutionärens svarta skynke? Den blödiga kvinnan som längtade mer efter sina barn än efter praktikens hårda vägar? Kvinnan som tvekade inför valet mellan adverb? Icke-revolutionärens röda skynke? Borgardottern som föll för det dåliga sällskapets nycker? Hon som lät sig förledas av drömmen om den bättre ön?" ur Lars Mikael Raattamaas förord