”Vad heter det nu igen? är den försåtliga fråga som hela tiden mal i översättarens huvud. Naturligtvis är den ofrånkomlig – det ska ju nämligen bli svenska av alltihop, detta övergripande mål som aldrig får glömmas bort. Men vilken sorts svenska? Hur idiomatisk och lättflytande? Språket består inte av ord utan av fraser, har någon klok människa sagt.” Så skriver Kerstin Gustafsson i en av de texter om översättandets glädjeämnen och utmaningar som finns samlade i denna bok. Därmed sätter hon mjukt men bestämt fingret på allt det som översättaren måste beakta vid sidan om den elementära riktigheten. En översatt text ska ju helst ha ett tonfall, ett egensinne och en uppfinningsrikedom som svarar mot originalets. Och dessutom vara en levande text i sin egen rätt som förvaltar och förnyar det mottagande språkets litterära resurser. Den lexikaliskt korrekta översättningen av ett ord behöver inte nödvändigtvis vara rätt i praktiken. De inblickar i översättararbetet som Gustafsson och hennes kolleger Anders Bodegård, Janina Orlov och Jan Stolpe presenterar, visar bland annat hur verksamhetens båda centrala aspekter, den hantverksmässiga och den konstnärliga, förutsätter varandra. Risken att misslyckas finns ju alltid, men hör till. Utan risker inget liv. ”Översättning” skulle kunna översättas med ”äventyr”. Texterna har tidigare publicerats i "Språktidningen".