En bok om hur böcker blir till och om litteraturens förmåga att göra livet lite större.

Svante Weyler har varit förläggareför några av Sveriges mest lästa och älskade författarskap, liksom förNobelprisbelönade författare som Imre Kertész. Efter att hårdnackat ha undvikitatt blicka tillbaka började han en dag återvända till böckerna som format honomfrån ungdomen och framåt. I en sorts memoar från sidan möter vi utöver förläggaren själv bland annat författare som PO Enquist, Hilary Mantel,Torgny Lindgren, Agneta Pleijel, Imre Kertész, Marlene van Niekerk, LennartHagerfors, Marilynne Robinson och deras historier

"En oändligt sympatisk bok och en elegant utförd lovsång till läsandet som livsform"Johan Svedjedal, Dagens Nyheter

"Uppriktig berättarlust som entusiasmerar ... för alla dem som tvivlat på att litteraturen kan förändra liv, och för alla oss andra redan trosvissa som behöver påminnas om det" Martin Lagerholm, SvD  

Ur Böckernas inledning:

"Jag har i hela mitt liv undvikit att se mig om. Undvikit klassträffar, med något enstaka undantag undvikit att återvända till platser, undvikit att se om filmer, och aldrig frivilligt läst om böcker. Jag har alltid varit mest intresserad av det som ännu inte finns.

Så händer saker med en, man blir äldre. Det gamla börjar sända ut ett slags förföriska signaler: vi väntar in dig, gamle man.

En dag hade pulsen sjunkit tillräckligt för att jag skulle våga och vilja lyssna till signalerna.

Jag började läsa om.

Jag har ingen talang för att skapa, ingen talang för att tro, länge, länge saknade jag till och med talang för att ens känna igen vemodet när det kom krypande som en morgondimma vid fel årstid.

Jag har älskat rationalitet, upplysning, ljus, lycka. Och ja, sanning.

Jag har alltid använt böcker för att förstå världen, oftare skönlitteratur än sakprosa. Sakprosan kan förklara delar av världen, detaljer, skeenden.

I bästa fall hjälper den en att lösa problem. Skönlitteraturen ägnar sig, när den är som bäst och viktigast, åt meningen med världen. Det är den knepigaste frågan, den kan man vara upptagen av ett helt liv. Jag har inte varit det hela tiden, förstås, men nästan, och mer och mer för varje år och dag."