Den vita lotussutran vänder sig inte till huvudet och intellektet, utan till hjärtat och fantasin. Dess liknelser är kanske de viktigaste i hela den stora buddhistiska litteraturen, välkända överallt i den buddhistiska östern. Den är också full av myter och symboler. Till formen är sutran ett drama eller rentav ett mysteriespel. Hela kosmos utgör scenen och handlingen utspelar sig över miljontals år. Rollfigurerna består av buddhor och bodhisattvor, arhanter, gudar, demoner och människor – i själva verket alla levande varelser. Atmosfären i sutran är mycket märklig, fylld av mirakel och underverk som den är. Allteftersom handlingen i sutran vecklar ut sig blir vi vittne till ett transcendentalt ljud-och-ljusspel – det tycks inte finnas något annat sätt att beskriva det. Dramats tema är oerhört storslaget. Det är upplysningen – inte bara Buddhas upplysning eller lärjungarnas upplysning – utan alla levande varelsers upplysning. I boken introducerar Sangharakshita oss till parablerna i Den vita lotussutran, och drar många paralleller till andra kulturer, den grekiska, egyptiska, fornnordiska m.fl. och gör historierna levande och relevanta för oss, liksom de alltid varit för tänkande öppna människor. Det här är sista delen i en trilogi om mahayanasutror, där de andra två är: Vimalakirti-nirdesha (Vimalakirtis undervisning) och Det gyllene ljusets sutra.