Plötsligt höjde sig ett skrik över havet. Greger lyfte upp huvudet kisade mot solen och blicken svepte över hamnen. Fiskargubbarna på bryggan slutade rensa makrill och tittade i riktning mot lagerhuset. Ett nytt mänskligt skri spred sig över hamnen, gick upp i falsett, och åtföljdes av ett rop på hjälp. Greger släppte tampen och reste sig upp. Med halvslutna ögon ansträngde han sig för att se var den skrikande personen befann sig, men Greger såg inte till någon upprörd människa.
Mödosamt, pustande och stånkande klev han upp ur båten, gick längs kajen och ut mot södra hamnen. Vid sjöbodarna, i angränsning till gästhamnen, tjugo meter från det gamla tullhuset stod en person och viftade med armarna. Greger viftade tillbaka och skyndade på stegen för att möta upp. Med snabba kliv och viftande armar kom en person gående mot Greger.
Killen hade snaggat, solblekt hår, avlångt ansikte med en trubbig näsa och stor mun. Han ser ut att vara i trettioårsåldern, tänkte Greger. Han frågade killen, med dov röst, på en blandning av göteborgska och bohuslänska, vad som hade hänt.

- Kan du hjälpa till? Bredvid min båt sitter en kvinna på sitt båtdäck och ser ut som en staty. Det går inte att få ett ord ur henne. Jag gick ombord, kollade ända ner till förpiken och på en av dubbelbäddarna
ligger en gubbe, men han rör inte på sig, sa den snaggade killen och fortsatte att gestikulera med armarna.

- Vet du om han lever, frågade Greger. Har någon ringt efter ambulans?

- Nej, jag ville inte röra honom. Han kanske har blivit mördad! Man har ju sett en och annan deckare och man ska inte stöka till det för polisen. Men jag har ringt efter ambulans, sa killen och slutade
plötsligt att vifta med armarna. Vem är du förresten? Du låter faktiskt som en polis. Är du polis?

Innan Greger svarade kisade han mot solen och tittade in i killens mörkgrå ögon, märkligt att han har helt vita ögonfransar, tänkte han.

- Hm, det kanske jag är. Vem är du då och har du någon anknytning till båten, frågade Greger och började gå i riktning mot en motorbåt.

- Jag heter Roland, kallas Rulle. Och nä, vi känner ingen på den båten. Vi ankom hamnen sent igår kväll och råkade få platsen bredvid, sa han.

När Greger var tio meter från båten tyckte han mer att den liknade en yacht. Undra om det är en Storebro? Väl ombord förstod Greger omedelbart att det var en Storebro. Båtens exteriör fullkomligt skrek ut att detta var båtarnas Rolls Royce. På det välskötta teakdäcket satt en kvinna och stirrade med stel blick. Greger ställde sig framför henne. Han viftade med händerna och försökte fånga hennes blick.

Men han kunde bara konstatera att hennes armar hängde livlösa utmed sidorna och insåg att hon befann sig i något slags chocktillstånd. Greger tog några steg i riktning mot salongen, passerade kvinnan, och böjde sig ner för att kunna se mer av inredningen. Delar av den var i lackad mahogny och de båda sofforna var i beige naturläder. Det här var en båt man bara kunde drömma om att äga, tänkte han och suckade högt för sig själv.
Där han stod kunde han inte se, om det fanns någon döende eller död person, och tog därför ytterligare några steg in i båten. Greger klev ner på durken i salongen och fortsatte in mot fören. I förpiken, i sovhytten, fick han syn på en mansperson. Mannens kraftiga, håriga och brunbrända ben, låg böjda i naturlig vinkel.