I drömmen höll Thomas om Malena. Han vägrade att släppa taget. Hon skulle inte få lämna honom. Kraften mellan Thomas och Malena var eldigt brinnande. Ju mer de konfronterades med varandra desto mer sammanvävda blev de. Thomas fick Malena att känna det som om hon drogs närmre och närmre mot sig själv. Känslorna av längtan efter honom skrek som knivars skärande egg i etern samtidigt som hans dubbla budskap knuffade bort henne från viljan att överhuvudtaget ha med honom att göra. Malena förstod inte vad som var meningen med deras relation. Det var inte bara den kortes ord som hade varit vackert förljugna vid mötet. Malena fällde också djupsinniga ord. Det finns bara en. Du är den ende jag aldrig kan glömma, din mun, dina ögon, din lugnande stämma och därför jag ber dig nu om blott du ger mig ett enda litet ord är jag din. Hennes kompis spelade gitarr och sjöng låten då solen sänkte sig i havet en gång i deras ungdom. Malena fick aldrig nog av sången, av Thomas. Orden var sufflörens ord i livets teater. Malena förstod inte rollen hon fått att spela. Hon lärde sig den medan den framfördes. Det finns bara en var en sådan mening som ingen frågade något mer om vad den egentligen betydde och som hamnade i tystnaden mellan den korte, Thomas och Malena. En annan dag föll Thomas och Malena i varandras armar. Han var solbränd och kramgo. Hans hår sökte sig genom hans t-shirt in i Malenas blus och killade henne på brösten. Malenas tanke fortsatte med att han lösgjorde BH-banden och fortsatte att smeka hennes villiga bröst. När han resolut tryckte henne ifrån sig förstod hon att hon befann sig i ett önsketillstånd. Det var inget hångelställe. Hon var på jobbet och han var en av cheferna. Den häck som inramade Thomas och Malenas romantiska, sexuella samspel var av bok och växte därför snabbt på höjden. Järnek, en gammal raritet med taggiga blad fanns instucken som ett envist ogräs i det muromgärdade. Dess järnkaraktär kom som en smidd plan då svärdets egg blänkte skinande till mot den vita snön och blod droppade rött. Blodrött i livets början och slut manifesterades på grund av ett fullbordat mord. De funderade aldrig över om de vågade eller inte vågade, allt blev en tvingande nödvändighet. Passionen var redan i historien påbörjad och inristad i ärrade själar. Den sökte sig likt mördaren tillbaka till brottsplatsen. När den funnit visade den sig på nytt och ärren kom i dagern. Den blommade ut genom det tvingande behovet av reparation. En upprepning rispade upp och energier kom lös i ett kaotiskt flöde. Malena ägnade sig åt kärleksleken på själens botten. Djupt i sitt inre pantsatte hon hela sin existens. Passionen till Thomas var den öppna sårbarhetens ömma hud. Var han värd allt detta risktagande? Marie Torebring föddes i Örebro 1962. Hon har skrivit, ritat och skapat i hela sitt liv. Sedan 1985 har hon arbetat som lärare i naturvetenskapliga ämnen.