I dispositiva tvistemål uppstår ofta frågor om vilken part som har att åberopa en viss omständighet, hur konkret redogörelsen för ett åberopat sakförhållande ska vara samt i vad mån domstolen kan belasta någon av parterna för brister i det åberopade saksammanhanget. I svensk civilprocessuell teoribildning har frågorna sedan början av 60-talet behandlats under beteckningen åberopsbördan. Inom ramen för temat ryms såväl svåra teoretiska frågor som en mängd konkreta och vardagliga problem av stor betydelse för processande advokater och domare. I denna bok behandlas temat ingående med fokus på frågan om åberopsbördans fördelning. Boken är, utöver en inledande del och avslutande del, uppdelad i tre delar: • Åberopsbördans uppkomst och utveckling (historisk del) • Generella frågor om parternas åberopanden och åberopsbördan (allmän del) • Regler och riktlinjer för åberopsbördan i olika typfall (speciell del) Till grund för typfallsgenomgången i avhandlingens speciella del ligger en analys av drygt 150 domar från Högsta domstolen i vilka domstolen på olika sätt ger uttryck för ställningstaganden till åberopsbördans fördelning.