Theodor W. Adornos musikfilosofi löper parallellt med den moderna musikens utveckling från andra Wienskolan och framåt. Som elev till Alban Berg var han nära förtrogen med komponerandets praktiska sida och som filosof i en tradition från Kant och Hegel ställde han sig frågan om hur samtidens konst återspeglade samhällets motsägelser, men också bar på ett utopiskt löfte. Efter andra världskriget skulle Adorno bli allt mer kritisk mot den samtida musiken. Framför allt i sina monografier över Gustav Mahler och Alban Berg, och sina analyser av den »informella musiken«, försökte han hitta en annan väg in i det moderna som visar på traditionens komplexa och mångtydiga karaktär. I Adornos musik analyserar Sven-Olov Wallenstein de centrala texterna i Adornos musikfilosofiska författarskap, deras motsättningar och inre spänningar, och visar att de är lika sammansatta och öppna som den tradition till vilken han alltid bekände sig.