Övertygelsen om att allt måste förbli vid det som är försätter oss i ett tillstånd av tröghet, gör oss handlingsförlamade och uppgivna. Om vi inte kan föreställa oss att livet skulle kunna levas på något annat sätt än det sätt som det levs på här och nu, om vi inte har skapat oss något att hoppas på och längta efter, en utopi att sträva mot, hur skulle vi då kunna se och kännas vid missförhållanden och orättvisor?     Henrika Ringbom är tillbaka med en engagerad och insiktsfull essäsamling om skrivande och människor som skriver, om författarskap och motstånd i Belarus, och om vikten av att värna om demokrati.   Som ögat har ljuset att tacka för att det växte fram och förfinades med evolutionen, har essäerna i av ljuset för ljuset blivit till utifrån hopp, möten, utopier. Boken är skriven i en slumpartad men ofrånkomlig situation, men tar fasta på friheten i att återskapa, välja och bära ansvar för sina val, dag för dag och ord för ord. Av hopsamlade anteckningar, citat, minnen och aningar ges i den form åt någonting levande och nytt.    om vi slutar hoppas, då kommer helt säkert det som vi fruktar, skrev den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann som bokens längsta essä går i dialog med.  De andra essäerna handlar om tystnad, saknad och översättning. Dessutom ingår en poetik. Henrika Ringbom kretsar i texterna kring vårt behov av hopp och tålmodigt motstånd, och menar att det artikuleras klarast där hoten är mest överhängande, just nu i länder som Belarus och Ukraina. Tillvaron i väst präglas av andra faror men också här måste vi urskilja och försvara allt det som om det förlorades skulle beröva oss vår upplevelse av att vara förankrade i tiden och rummet.   Stilla, eftertänksamt dröjer sig Henrika Ringbom kvar i mellanrummen som uppstår när vi talar och lyssnar, skriver och läser. För om det finns något magiskt i världen måste det vara strävan att försöka förstå när någon vill uttrycka någonting.