\\\\\\\"Någon gång på vägen blev jag arg. Kanske var det under ett möte på Stockholms Stadsteater, då den dåvarande teaterchefen uttryckte att alla är utbytbara. Så här i efterhand upplever jag detta uttalande i början på 1990-talet som en slags skiljelinje där omstruktureringen av institutionsteatrarna tog fart. Min ilska steg över hur teatern blev allt mer styrd av behovet av allt fler publiksuccéer och stjärnor att locka publik med. Ilska över hur kollegor blev illa behandlade av regissörer och teaterledningar, där personalen liksom stod i vägen för organisationens utveckling. Också skam över att till slut själv vara den som lommade ut från teatern, fråntagen känslan att vara behövd. Jag börjar där, mitt i ilskan.\\\\\\\"