Som beteckning på sångare och diktare valde antikens greker en gång en term som normalt betydde "hantverkare" eller "producent". Termen var poietes, "poet". Varför just detta ord? På den frågan söker den här studien ett svar. Den börjar hos Homeros, som inte känner till några "poeter". Den homeriske barden är inte upphovsman till sin egen dikt, han kanaliserar bara Sånggudinnans tal. Men samhället där barden sjunger genomgår omvälvande förändringar. I det arkaiska Grekland tar en sorts sekulariseringsprocess vid, betingad inte minst av den nya skriftteknologins kapacitet att omvandla sången till texter som kan studeras, diskuteras, kritiseras och behandlas som hantverksprodukter bland andra. Ur dessa förändringar träder med tiden en ny form av diktare fram; i studiens bortre ände står körlyrikern, han som självmedvetet presenterar sin egen sång som en bytesvara och sig själv som dess kunnige framställare och producent. Den första "poeten" och den första "poetiken" är ett faktum. --------------------------------------------------------------------------  Dikten och hantverket lades ursprungligen fram på franska 1976 som doktorsavhandling i klassisk filologi vid Lunds universitet, under titeln La parole et le marbre. Boken har fått stort internationellt genomslag och är ett idag ofta citerat standardverk, läst både i och utanför sitt eget fält. Nu föreligger denna banbrytande studie av "poetens genealogi" på svenska, i översättning och bearbetning av författaren själv.