Lars-Göran Engfeldt levandegör daglig verksamhet och utmaningar från sitt liv i UD:s tjänst 1965-2009, både inspirerande ögonblick och motgångar.    Lars-Göran Engfeldt har bland annat varit chef för FN-enheten på UD:s politiska avdelning, ambassadör och andreman vid FN-delegationen, miljöambassadör samt ambassadör i Nairobi och Belgrad. Han belyser hur diplomatens traditionella roll som företrädare och observatör har breddats i den globaliserade världen och i allt högre grad blivit aktörens och förhandlarens. Han delar med sig av sina mångåriga erfarenheter som multilateral förhandlare.   Engfeldt ger ett insidesperspektiv på närmare 35 års intensiva internationella förhandlingar om miljö och hållbar utveckling sedan 1968-70 när Sverige förankrade sitt initiativ att föra upp miljöfrågorna på FN:s dagordning. Han avslutade som Sveriges miljöambassadör i ledningen för Världstoppmötet i Johannesburg 2002 och kan konstatera att processen lett till betydande normativa framsteg men att politiska och strukturella hinder till stor del bromsat det praktiska genomförandet. Det är nu en kapplöpning med tiden att förhindra en global ekologisk katastrof.   Till ett urval andra händelseförlopp och episoder hör intrycken från det kalla krigets Berlin på 1960-talet och arbetet på UD i tider av stora externa och interna förändringar på 1970- och 1980-talen. En känslig förhandling i FN:s generalförsamling 1976 om framtiden för fördraget om icke-spridning av kärnvapen liksom Sveriges nederlag i valet till FN:s säkerhetsråd 1992 får en särskild belysning. Ett kapitel om folkmordet i Rwanda 1994 och det internationella samfundets misslyckande bygger på hans många besök i landet som sidoackrediterad ambassadör 1994-98. En gisslanincident i Somaliland 1995 exemplifierar hur diplomatrollen kan innefatta oförutsedda, personligen riskfyllda situationer.