Är det möjligt att tala om en katolsk liturgi i betydelsen en liturgi som är gemensam i Kristi kyrka? Det menade Yngve Brilioth att det var. Han ville att den svenska kyrkan genom sitt gudstjänstfirande skulle vara ett synligt uttryck för att hon var ”meddelaktig” i den universella katolska kyrkan. Det var liturgin som var det sammanhållande bandet i kyrkan över tid och Brilioth fann att liturgin var objektiv och kallade den för ”kyrkans egen röst”. När kyrkan själv talade – var det för honom således främst i mässan. I detta firande trädde kyrkans katolicitet fram och kyrkan var där allra mest sig själv.
I teorin är allt möjligt. I praktiken kunde de reformer som Brilioth ville genomföra för att konkretisera kyrkans katolicitet genom liturgin understundom vara svåra att finna gehör för. I denna avhandling följer författaren Yngve Brilioths liturgiska förnyelsearbete i den svenska kyrkan för att klarlägga hur hans liturgiska reformer samspelade med hans ecklesiologi. Tidsperioden 1914–1942 karakteriseras av ett liturgiskt förnyelsearbete inom västkyrkans olika grenar. Brilioth hörde genom sitt liturgiska reformarbete i den svenska kyrkan med till denna liturgiska rörelse.
Studien är liturgihistorisk med ett ecklesiologiskt perspektiv. Samspelet mellan liturgi och ecklesiologi i Brilioths liturgiska reformarbete står i fokus. Avhandlingen bidrar, främst genom tillgången till Yngve Brilioths samling av bland annat brev och dagboksanteckningar, till en fördjupad förståelse av vilken ecklesiologi Yngve Brilioth förespråkade genom sina liturgiska reformförslag.