Under senare år har några av EU:s medlemsstater på olika sätt nedmonterat rättsstaten och som ett led i detta försvagat domstolarnas oberoende. Denna utveckling är ett allvarligt hot mot demokratin inom EU och mot det rättssystem som är tänkt att skydda den. Samtidigt som EU förväntats hitta lösningar för att på politisk väg stoppa utvecklingen har konkreta konflikter kring rättsstaten blivit föremål för rättslig prövning i EU-domstolen. Detta har gett EU-domstolen tillfälle att stegvis formulera de krav som unionsrätten ställer på medlemsstaterna när det gäller respekten för rättsstaten och särskilt domstolarnas oberoende. I sin rättspraxis har EU-domstolen utgått från EU:s grundfördrag – särskilt artikel 19 FEU – och bland annat uttalat sig om medlemsstaters förfaranden för tillsättning av domare och system för ansvarsutkrävande samt en rad andra frågor kopplade till domares anställningar. Den primära frågeställning som författarna försöker besvara i boken är om EU-domstolen genom sin nya rättspraxis har utvidgat unionsrättens tillämpningsområde och hur det i så fall påverkat förhållandet till de nationella domstolarna. Den sekundära frågeställning som de försöker besvara är om EU-domstolen genom samma rättspraxis förstärkt EU:s möjligheter att agera mot medlemsstater som försöker begränsa domstolarnas oberoende.