Förord av Peter Englund Under första världskriget tjänstgjorde Sofia Fedortjenko som sjuksköterska i ryska armén. En dag började hon skriva ner vad de sårade soldaterna, de flesta analfabeter och bönder, sade till varandra.  »Hon svävar någonstans i bakgrunden, men man hör henne aldrig. Vi hör bara de namnlösa soldaternas röster och deras beskrivningar av lidande, längtan, smärta, grymhet, feghet. Berättelserna avlöser varandra, monolog efter monolog...« Sara Danius Sofia Fedortjenko, rysk sjuksyster, författare och barnboksförfattare. Sommaren 1917 utgavs i bokform de nedtecknade berättelserna som hon hade avlyssnat vid sjukbäddarna ett par år tidigare. Sedermera utgav hon liknande berättelser från både februarirevolutionen och inbördeskriget. Ur boken: »Jag vet inte vad jag skall ta mig till ... Till en början stred jag lugnt. Livet var uselt, jag klagade inte, jag trodde att livet var sådant ... Men ett liv i elände är som ett ändlöst fält ... Och nu är jag fullständigt förvirrad -- jag tror inte att jag lever i den här världen ... Det är som en dröm om pannkakor, eller som en förbannelse ... Och jag kan inte hitta mig själv.«